Fortsatt trevligt berättande i Gimo
Kvarnen är Gimobornas nya mötesplats. Det är den enda slutsats man kan dra efter det fjärde fullsatta berättarkaféet denna vinter. Åtminstone enligt de nöjda arrangörerna. Den sjunde februari sprakade den digitala brasan som vanligt från sin skärm i fonden medan kvällens musikant Lotta Gren spädde på trivseln med sitt välklingande el piano. Vid serveringen var kön lång och Lena Ödlund fick åter se sina fat med hembakt tömmas i rask takt.
Johanneslund på 1960-talet. Till höger syns grunden efter det rivna bostadshuset. FOTO: Privat
Lage Andersson hette berättarkaféets fjärde gäst och med honom kom temat ”Gimo förr” att hamna en knapp mil väster om Gimo. Där låg nämligen Johanneslund, en av brukets många utgårdar, och dit kom Lage Andersson som sjuåring 1935 med sina föräldrar Georg och Signe och åtta syskon.
Det var behovet av träkol som fick bruksbolaget att köpa upp gårdar i omgivningen. Metoderna för detta varierade och ledde inte sällan till uppgörelser inför domstol. Men vad gäller Johanneslund var den förmodligen i brukets ägo redan när den byggdes i början av 1880-talet. Kvällens bisittare Evald Eriksson från Gimo hembygdsförening fyllde på med frågor medan Lage Andersson berättade.
”Det såg annorlunda ut på den tiden med stora åkrar och fält, sa han. Nu växer det skog överallt. Och inga bekvämligheter fanns förstås. Det var torrdass, kakelugnar och järnspis”.
Gården de arrenderade var på 140 tunnland med ett trettiotal kor i ladugården. Korna handmjölkades och mjölken kördes till mejeriet i Gimo med häst och vagn. Man turades om mellan bönderna i trakten. På den tiden bodde det folk överallt i gårdarna omkring. Bummelmora, Älgmora och Botmora hette de närmsta. På kvällarna kom älgarna ut från skogen for att beta på fälten.
”Som mest räknade vi till tjugotre stycken en kväll. Ibland gick de ner sig i de bottenlösa dikena vid Vattmyren”.
”Det var en stor gård. Hade ni några anställda? frågade Evald Eriksson”.
”Nej, det behövdes inte, vi var ju så många barn. Det fanns grisar och höns och ett tiotal hästar. 1943 kom elektriciteten och då började vi mjölka med maskin. Vår första traktor hade vi skaffat tidigare. Den hade järnhjul och kunde inte köras på vägen.
Lage Andersson, född 1928, var berättarkaféets fjärde gäst. FOTO: Privat
”Hade ni lång väg till skolan”?
”Skolan låg i Motorp och dit var det fyra och en halv kilometer. Skolskjuts fanns inte då utan det var bara att knalla och gå. Men höst och vår sparade vi en kilometer med att snedda genom skogen”.
Skolan hade fyra klasser på femton elever och läraren hette Gulli Westerman. Skolan i Motorp lades ned 1940.
”En gång ordnade vår lärarvikarie Per Brolin så att vi fick göra en tur med Brittabåten. Vi fick åka ett varv runt Storholmarna och det var förstås en stor upplevelse för oss”.
Båten var av trä och drevs med diesel, eller råolja som man sa på den tiden. Den hade en hytt på mitten och var döpt efter hustrun till skepparen Evert Andersson, känd som Fornbolarn. På den tiden fanns det flottrännor genom skogen både från Vattmyren och ända från Österbybruk. Brittabåten bogserade timret genom Stordammen for vidare resa till Olandsån och ut till Kallerö vid kusten. Vintertid fanns det bara häst och släde och i många år kördes stockvirket ner till Sågen vid ån. Ett lass om dagen. 1960 upphörde flottningen i Olandsån.
1956 tog Lage anställning vid Säteriet i Gimo i och med att hans far slutat med jordbruket. Där bedrevs på den tiden uppfödning av arbetshästar.
”Det var ett både roligt och intressant arbete”.
De köpte tjugo unghästar varje höst, och 120 stycken kämpade jag med och körde in på de åren vi höll på. Det var rätt hårda tag ibland men ofta lekte vi med dem också. Med piska kom man ingen vart.
Arbetsdagen på Säteriet var nio timmar. Från sju på morgonen till halv sex med en timmes rast mitt på dan. Lördagarna arbetade man halv dag till kvart över tolv och första lönen var på tre kronor och sju öre timmen. 27 kronor och några öre om dagen.
”Det var stora pengar det”, kommenterade Lage Andersson. När jag började jobba på Säteriet var vi tio-tolv stycken. Leo Svensson hör till de man minns. ”De räckte pressiss he” svarade han varje gång befallarn frågade hur det gått med gödslingen.
Efter tio år på Säteriet arbetade Lage åt Korsnäs i skogen i tjugotre år och lärde på så sätt känna de flesta av skogarna i trakten. Det förde samtalet in på rivningen av torpen och gårdarna runt Gimo i slutet av 50-talet. Något som upprörde många och skapade en både dramatisk och utdragen konflikt mellan skogsbolaget och Gimoborna.
Någon hävdade att Korsnäs helt enkelt ville ha sina arbetare nere i samhället för att slippa köra runt och hämta dem inför dagens arbete. Det var både enklare och billigare. Inom hembygdsföreningen har man lagt ned mycket arbete på att kartlägga de försvunna torpen.
De första sju åren bodde Lages familj i södra Skäfthammar och liksom övriga berättarkvällar serverades det en och annan anekdot. En historia från senare tid var när en granne höll på att städa upp kring tomten och behövde låna en traktor. Han ringde en traktorägare i närheten. Denne hade en dålig dag men föreslog att han skulle ta ”en skvätt” med sig. När traktorägaren öppnar dörren en stund senare möts han av en person med ett spett fastsurrat på sin cykel.
”Vad ska du med spettet till”? frågar han surt.
”Jamen, du ville ju ha det, blev svaret”.
Då vände han och gick in igen.
Publiken deltog med frågor. De gällde bland annat åldern och läget på den omtalade pestkyrkogården i skogen intill Johanneslund, Vattmyrens järnvägsanhalt och den egensinnige Edvin Johansson kallad Brockbolarn eller Småland. Publiken fick också veta hur kvarnen fick sin kur på gaveln och om vart skogvaktare Almqvists Älgmuscum tagit vägen. Alla frågor besvarades och Evald Eriksson betonade Lage Anderssons betydelse som ”databank” för hembygdsföreningen.
”Förutom sitt intresse för hembygden är Lage en flitig boulespelare. Han har varit dörrvakt vid idrottsgården och har samlat papper för Ekeby IF i trettio år”.
Frun Sylvia träffade Lage Andersson på dans i Hökhuvud bygdegård. Både hon och två av de tre barnen fanns i publiken liksom två syskon. Kvällens presentatör var Knutmassoföreningens ordförande Kenneth Karlsson, en av Lages gamla arbetskamrater från Säteriet.
Gunnel Furuland
Artikel i Östhammars Nyheter under rubriken Föreningsnytt 2007-03-15